Pundaren

WWW.PUNDAREN.SE

Den senaste tiden, som för övrigt mestadels har konsumerats genom diverse olika narkotikafyllda aktiviteter (jag vet att meningen jag just skrev är lika självklar och naturlig som att "BigMac & Company, plusmeny, nej ingen sallad" nio gånger utav tio, uttalas av en irriterad och lätt rödhårig arbetarklass-morsa med ungarna på EL-GIGANTEN) men däriemellan har jag funderat extremt mycket på det här med ordspråk. Jag är som vanligt, när det kommer till komplexa och intressanta kulturfenomen, varit ambivalent i min uppfattning (endast kristdemokrater och mycket kortklippta diktatorer sitter på bergfasta synpunkter i kulturfrågor) och finner det mycket irriterande.

"Kom inte hit med röd rizzla

Ni vet män/grabbar/gubbar med riktigt lyckad ansiktsbehåring? De där individerna som mer liknar ikea-accesoarer än människor av fatkiskt kött och blod. De som alltid verkar stå längst fram i kön hos Jultomten, just de år, han precis har fått lite "head" av Ms. Claus. Har ni någonsin, under era korta, men fortfarande miserabla, liv stött på en sådan här människotyp som sedan visade sig vara lite tråkig?

De tycks aldrig bli arga, mängden positiv energi de utsöndrar är "genom taket" och det faktum att de alltid luktar gott, ja där har vi en nöt vetenskapsmännen aldrig kommer kunna knäcka. På tal om vetenskapsmän förresten. Varför dyker det inte upp en enda google-studie, när jag försiktigt knappar in "beard+great personality+causality"? Det är inte okej.  

Ja som ni märker är frågorna många, mina motiv för att skriva små, så därför bjuder jag er på en fin liten bild och säger kort och gott: god natt.


("Klart att du får låna bilen över sportlovet, Bob. Inga som helst problem. Förresten. Ta dig en sväng förbi min stuga i Val Torrens när du ändå är farten. Och glöm inte bort att mitt spritskåp, alltid och för evigt, är ditt spritskåp.")

Vilket jag givetvis är alldeles för cynisk och trevlig för att göra, hade jag velat bli den skäggiga gubben längst till höger. Det är liksom inget tjaffs med honom och dessutom verkar han stå jävligt bekvämt. Det fantasilösa med att välja en plastgubbe som sin nästa fas i jakten på Nirvana låter jag passera förbi obemärkt och omdirigerar istället ert fokus till vilket enormt underbett min framtida gestalt sitter och suger på.

Av outgrundliga men samtidigt högst logiska anledningar har mitt öra, de senaste veckorna, börjat lukta hiphop igen. Konsumtionen har givetvis aldrig försvunnit, men den där glöden, glädjen eller vad fan du nu vill kalla det, har "mest varit närvarande på frånvarolistan" om man säger så. Som sagt. Varför jag börjat äta mitt personligt utvalda musikknark igen låter jag vara osagt. Det som är intressenat är varför du skulle bry dig.

Jo så här går det till på min blogg: Pundaren tipsar om fenomenal hiphop, målar upp genialiska ljudlandskap och du köper eller laddar ner. Samtidigt växer du som människa, framstår som en smartare individ och tappar dessutom ett par centimenter runt midjan. Det är så vi kickat det nu sen starten, och vad jag förstår är det ingen som klagat eller opponerat sig.

Denna vecka, på grund av redan nämnda och dunkla omständigheter, kommer Pundaren till roliga timmen med en hel kapsäck full av skimrande skatter. Jag slänger upp dem på disken som om skivorna vore laxfilér och stället vi befinner oss i är en gammal överklassrenoverad saluhall. Pallar inte gå igenom varje skiva enskilt, men kommer trots detta inte att tolerera något annat än en rungande och pensionärliknande entusiasm från er sida.

Skivorna:
Typical Cats - Typical Cats
Extenden Famm - Happy Fuck You Songs
Lightheaded - Pure Thougts
Pete Philly & Perquisite - Mindstate
Athletic Mic League - The Thrill Is Gone
Time Machine - Slow Your Roll
2for5 - Broke Minds Think Alike


(Extenden Famm är inte snygga för fem öre. Men fyfan vilken trevlig musik de gör.)

Ibland, under sådana här luriga och långa blogguppehåll, drabbas jag i mikroskopiska perioder av ett kryddmått dåligt samvete. "Mina fans," tänker jag, "hur fan ska mina fans klara sig utan mina bevingade ord och otroliga ordvitsar. Var någon annanstans ska de bli bjudna på kvalitativ hiphopsnacks, ta del av nästintill utdöda svenska ordspråk och få möjligheten av riktigt suga åt sig av en maffig bildtext.

Sedan, en stund efter att jag tänkt den skiten, vaknar den resonerande och icke-illiterata versionen av mig och ropar: "Håll i dina hästar, ditt lilla sjukhuvud. Det är en blogg vi snackar om och en virtuell och dessutom destruktiv social miljö vi har att lattja med. Vem fan bryr sig? Det är okända människors behov av att läsa dina tankar. Och ditt egna behov av att bli läst av okända idioter."

Det jag försöker säga är följande: Det är sjukt lätt att invaggas in någon slags falsk verklighet där vi tror att bloggskrivning, konstant häng framför en skärm och skvaller tillhör vanligheterna. Och att inte uppdatera sin blogg, hänga med sina polare och visa avsky för lösa rykten, betraktas som konstigt och avvikande. Det är sjukt lätt.


(Mitt största fan, sörjer som en nybliven änka, när Sveriges snyggaste blogg inte uppdateras vareviga dag.)

För alvarligt talat, gubbar och gummor. Ska man någonsin leka televinken och följa trafiketiketten som en jävla viljelös nickedocka är det väl ändå när man glider ner för en backe som får lutande tornet att framstå som rak, på en cykel som liknar en massakerad och missförstådd stol. Släng på dig en hjälm för bövelen, du förvirrade blues brothers-kopia som tydligen inte vill någoting mer här i livet, utom att en gång för alla ge uttrycket "inte mycket innanför pannbenet" ett upprispat ansikte.

Nu i sommar har det i vanlig ordning blivit ljuvligt mycket röka. För alla som är blinda, laktosintoleranta eller folkpartister innebär det i dagligt tal: mycket umgänge med trevligt folk och skruttna sommarstugor som delikat efterrätt. Under samtliga av dessa ljuva sommarkvällar (fyfan, jag uttrycker mig som en nyfrälst sommarpratare) har det förekommit ett gäng icke-troende individer. Det vill säga människor som antingen är a) skeptiska till hela den här humbug-kulturen b) nyfiket intresserade, men fortfarande skeptiska eller c) övertygade om att hasch eller vad du nu kallar det, är precis lika farligt som alla annan narkotikum därute.

Jag vet, jag vet. Bara min beskrivning av dessa förtappade själar får ens THC-fyllda blod att koka som en galenpanna. Med all rätt, mina vänner. Men om man vill vinna diskussioner (och när fan vill man inte det egentligen) gäller det att spela sin hand rätt, bibehålla sitt lugn och utstråla så mycket förståelse att det nästan gör ont. Tänk er Copernicus antagonister, diskussionen om universums mittpunkt någon gång under 1500-talet, och ni hamnar i ungefär rätt bollpark. Silkeshandskar och en välavvägd retorik är bara förnamnet på tältet du alltid måste packa med dig till dessa debatt-festivaler.

För du ser, min införstådda vän. Så många gånger har de hört dina slitna (men fortfarande sanna) argument att de inte längre lyssnar. Det den rutinerade och segersugna debatören då måste göra är att lägga an en vänskaplig ton, en förstående blick och ett nickande som garanterat kommer ge dig nackspärr ända fram till påska. För innerst inne, är det ingen av dessa icke-troende individer som väljer att vara logiskt retarderade, det är ingen som självmant väljer att framställa sig som ignorant, de är alla bara bekymrade vänner, som oroar sig för dig och ditt välbefinnande.

Så, för att avsluta en adverb-fylld text på en forcerad glad not: Nästa gång en kompis som inte gillar ditt dekadenta leverne, tar dig i kragen och försöker skaka vett i dig, klappa honom då på axeln och förklara lugnt för honom: "Jag vet att du innerst inne bara är en liten räddhare. Du är uppskrämd och enormt orolig för en sak du aldrig testat och som du ryktesvägen, hört en hel busslast med struntprat om. Jag kan försäkra dig om att majoriteten av detta bara är rent nonsens och en sista parantes. Jag kommer aldrig tvinga dig till att själv börja röka, jag vill bara att du slutar upp med att slänga suspekta blickar, dåligt samvete och negativ energi åt mitt håll varje gång jag väljer att njuta av naturens goda.."


(Jag hoppas ingen är för borgerligt korkad för att fatta passningen till den engelska grönsaks-metaforen.)

Det är med stor sorg jag plitar ner dessa rosenröda ord, på min virtuella, och för allmänheten tillgängliga dagbok. Efter denna recension kommer nämnligen alla andra skivor, redo för granskning, verka obsoleta. Glädjen med att hitta ny musik kommer försvinna. Och ja. Världen kommer aldrig mer vara sig lik.

Som du märker är det inget krut som sparas ikväll. Skivan är för bra för det. Alla mina rationella övertygelser om hur respekterade skribenter bör förhålla sig till recensionsobjekt vaporiseras. Hela min personlighet förändras och jag känner hur jag inom två timmar måste snabbspola igenom min enorma hiphop-samling för att en sista gång, lyssna på mina små älsklingar, med ett nytt gäng referensramar nerpackade i träningsväskan.

Bonus-åsikt 1: "Venus vs Mars" kommer inom en snar framtid antingen att vara en odödlig klassiker eller en rekordlång radioplåga. Ovasett hur myntet landar, glöm inte var ni läste det först.

Bonus-åsikt 2: "Death Of Autotune" är inte en tillräckligt mogen och sansad representant för resten av skivan. Jay-Z har alltid varit sniken när det kommer till förstasinglar.

Bonus-åsikt 3: "Forever Young" blir 48 timmar, efter att den officiella uppladdningen på det illegala intranätet skett, utsedd till milleniets fetaste Alphaville-cover av en enad och nerrökt kritikerkår.


(Omslaget kommer givetvis att dela designvärlden i två småsinta och tråkiga läger. På ena sidan - förvirrade hipsters som är upp över öronen förtjusta. På den andra? Alla vi andra, som fortfarande inte supit bort och konsumerat sönder våra omdömmen.)

Tror på denna slitna och rent ut sagt, buskisaktiga klintbergare. Hur tror dessa förvirrade och överviktiga ishavsfiskare egentligen att det gick till? Jag har en löst sammanhängande teori som jag kan vara barmhertig sammarit-aktig och ta och bjuda på.

Någons killkompis storebrors klasskompis vaktmästere, hörde om någon på sitt jobb, som hade hört den riktigt tokroliga historien om Charlie Chaplin och den dråpliga lookalike-tävlingen. Den personen skickade då ett smutsigt gammalt vykort till ett förlag, eller om det var en tidsskrift, utan att dubbelkolla i något pressarkiv eller superprotokoll för att verifiera sanningshalten i historien. Dum, trött tidnings/chefs/bildredaktör kör sedan skiten på "ettan" utan att, low and behold, dubbelkolla skiten först. Sedan föds givetvis internet, och den riktiga sanningen dör så sakteliga ut, utan en tillstymmelse av chans till överlevnad.

Snipp, snapp, slut. Så var sagan slut.

"Long time listener, first time caller. Kul att skriva det du läser, vill inte hagla på med credd men fortsätt det du gör." - signaturen Hampus angående inlägget Eminem - Careful what you wish for - 25 Augusti, 02:23

Så. Har alla tagit fram sina mentormeterknappar, anteckningsblock och drog av valfri valör? Bra, då kör vi. Anledning nummer ett till att Hampus på ett retfullt enkelt sätt snor hem prisskåpet denna vecka: Han sitter och ruvar på ett engelskt ordförråd av fraser, uttryck och slangar som slår alla andras med hästlängder. Bara det faktum att han konsumerat radio från ett farligt och exotiskt land långt, långt härifrån ökar hans chanser att dra hem Pundarens alldeles egna Jerringpris med ungefär en biljon procent.

Två. Han är sparsmakad i sin utstuderat polerade och positiva kritik och vet med sig att mindre alltid är mer. Han vet att tomma tunnor alltid skrammlar mest, och att den som går över ön efter vatten oftast har en eller två kromosomfel insytt i sitt dna-skärp. Han är en smart läsare helt enkelt och som ni alla vet, byter jag bort femtio idiot-besökare mot en berest och påläst bloggturist utan att blinka eller ens hosta. Dessutom är kritiken den finaste tänkbara. Att han suttit i månader, år och följt min blogg med ett frenetiskt intresse, utan att säga ett pip, ger hans slutgiltiga kommentar så mycket mer tyngd.


(Till alla er som legat sömnlösa och vridit höfterna ur led funderandes på hur jag eventuellt kan se ut. Här har ni en "gubbe" som inte alls har några som helst likheter med mig.)

Det går inte en kvart utan att wiggers, rnb-tjejer eller förvirrade pensionärer glider fram till mig på stan, försiktigt drar mig rockärmen och ängsligt frågar: "Ursäkta, Herr Pundare. Du som vet allt om hiphop, sitter och myser på en kuslig förmåga att hitta nya guldkorn och är ällmant bäst, kan du inte berätta hur man skiljer på en riktig hiphopare, och en som bara gillar kläderna, ascessoarna och fraserna man får inkluderat på köpet?"  Till en början blir jag alltid irriterad, tänker att detta borde fantamig vara allmänt känt, men lugnar ner mig efter ett tag och svarar:

"De riktigt dedikerade kommer aldrig snacka skit om legender. Oavsett vad Jay-Z, Nas, Eminem, Talib eller Mos Def gör, kan du aldrig riktigt såga dem längs fotknölarna.  Du vet inte om de i själva verket kör en rövare, lurar en hel värld och är långt före sin tid. En posör kan utan att blinka ge Mr Mathers, Mr Jones, Mr. Kweli sitt omedelbara underkännande, sin överstrukna geting eller sitt flopp. Det anses dessutom enligt Fevens tio budord, fult och nesligt att snacka skit om personer som odebatterat besitter riktig talang oavsett om det handlar om lyrik, teknik eller produktion..."

Så för att göra en lång historia överflödig. Införskaffa, hur fan ni än känner för det, alltid veckans låt. Denna premiäromgång inleder vi med en galet fet låt från Eminens senaste platta Relapse som går att hitta på den trevliga lilla Bonus-avdelningen. Extra trevlig lyssning kommer det bli för de som tycker att dialekt/accent-leken han kör ganska konsikvent skivan igenom, i denna låt lysser med sin frånvaro.

 
(Vissa teorier delar framgångsrikt världen i två fientliga läger. Att man skulle se mer intelektuell ut i glasögon är en sådan. Jag vet i all fall vilken sida jag kommer ställa mig på.)  

För att göra en sak jävligt klar. Jag är tuff, häftig, har massa hår på bröstet och pressar 400 kilo i knäböj. Stort skägg, tatueringar, knogjärn. Du nämner det, jag har det eller kan enkelt skaffa fram. Aldrig gråtit till en film, snusar och dricker mer än gärna. Älskar rock, techno och nationsång. Även fotboll.

Trots detta, eller kanske tack vare, (nä förresten, vi kör på "trots detta") gillar jag Gaby & the guns första livstecken på skivhyllan. Det är en lågmäld, pianodoftande och framförallt snyggskånsk EP. Texterna är äkta och det räcker i alla fall få en gammal björn som mig att bli tjock i halsen.

Skivkontraktet ryktas förresten vara klart och riktig platta bör därför komma inom kort.

Glöm inte heller att jag fortfarande är manlig.


(Är det där en ballong eller är du bara glad att se mig?)

Denna månads längsta rubrik får slå an den putslustiga, på gränsen till ironiska ton, detta något nerrökta inlägg verkligen behöver. Ny lägenhet, en färsk high-five införskaffad och med livet på en stadig hög nivå är det svårt, för att inte säga omöjligt, att hålla smilgroparna borta. Ändå, när jag för fem minuter sen (01.00  för de av er som inte följer bloggen via min webradio dygnet runt) var ute på balkongen, sugandes på kvällens första jazz-pinne, och slökikade på mina nya grannar, vaporiseras redan nämnda gropar då min blick plötsligt gör ett militäriskt halt.

Långt, långt ner i blickfånget - nästan ända nere vid markplan - ligger en kille i 25-årsåldern, med boxershort och vita strumpor och svettas. Han ska precis göra klart en liten situp, när jag upptäcker honom och med tanke på vilken empatisk individ jag faktiskt är, kan jag inte ungå att känna ett stygn av akademisk förakt. "Vem fan är så pass ytlig att man mitt i mörka natten, ligger på sitt smutsiga vardagsrumsgolv och försöker bättra på en redan irrelevant fysik?" funderande jag för mig själv när jag upptäcker att han mitt i en rörelser stannar upp, inser att jag iaktar honom och fortsätter köra.

"Detta är riktigt sjuk liten lärka", säger jag till mig själv när jag går in från balkongen för att skriva dessa rader. "Han måste vara fåfäng på ett alldeles skogstokigt sätt."

Inte förrän i slutet av inlägget, efter en ganska lång och mödosam tid framför den bärbara dumburken, där både actionfyllda scener och delikata smädjelser ledigt delades ut, inser jag mitt misstag. "Vem fan är så pass ytlig att man mitt i mörka natten, ligger på sitt smutsiga vardagsrumsgolv och försöker bättra på en redan irrelevant blogg?"

 
(Applicera valfritt sexpacks-skämt, grymta något på göteborska och lämna bloggen, tack. Kom aldrig mer tillbaka.)